Ryttarens vikt
Inom islandshästvärlden är det här med ryttarens vikt en omdiskuterad fråga. Islandshästar är i storlek som ponnyer , dessutom ofta ganska slanka i kroppsbyggnaden. Men de rids av vuxna människor med förklaringen att de är ”viktbärande” och att de alltid ridits av alla på Island (finns ju ingen annan hästras där).
I Sverige är det populärt med turridning på Islandshästar där ofta även nybörjare deltar på turerna. Kikar man på olika turridningsställens hemsidor ligger viktgränsen ofta på 90–100 kg Islandshästar kan i medel sägas väga 350 kg och bär därmed vid 100 kg drygt 30% av sin kroppsvikt när man lägger till sadelns vikt. Även om stallen såklart vet vilka hästar som klarar att bära mer och att 100 kg inte gäller andra hästar undrar jag om det med hästens bästa i fokus bör gälla någon islandshäst? Vissa ridskolor och turridningsstall sticker ut med 70 kg som maxgräns på sina islandshästar då de refererar till att forskningen rekommenderar att hästarna inte bär mer än 20% av sin egen kroppsvikt på grund av skaderisken.
En rutinerad ryttare med god balans blir lättare för hästen att bära än en ovan med bristfällig balans, vid motsvarande vikt. För frågan gällande islandshästar pågår det forskning i den omdiskuterade frågan så förhoppningsvis kommer det intressanta resultat framöver.
Den (bortglömda?)lodräta sitsen
Det är av stor vikt hur ryttaren sitter för att uppnå harmoni och avspänning i ett ekipage. Vad jag kan tycka det pratas väldigt lite om är hur olika positioner påverkar hästen genom hur kraften riktas åt fel håll. Ryttarna behöver kunna sitta avspänt och balanserat över hästens rörelsecentrum. Som jag ser det förekommer det väldigt mycket kämpande och kompensatoriska rörelser och spänningar för att ”sitta bra”, vilket skapar spänningar i ekipaget och kan medföra smärta och värk hos både häst och ryttare. Sitter man korrekt i en sadel som passar ens kropp ska man inte behöva kämpa på det sättet.
Den lodräta sitsen är grunden men någonstans på vägen tycks bilden av vad den lodräta sitsen innebär rent praktiskt förändrats de senaste årtiondena. Det ska/borde vara en rak linje mellan axelled- höftled- fotled men ofta hör man istället axelled- höftled- bakom häl, vilket faktiskt innebär en stor skillnad. Dessutom känns det väldigt vanligt med en skänkel som är placerad ännu längre fram än så, som att det (och därmed stolsits) accepterats på flera håll.
Att ha god stabilitet i bålen som ryttare är viktigt för att kunna rida balanserat. Ryttarens bålstabilitet blir också mer och mer uppmärksammad som en viktig faktor som kan påverka uppkomst av ryggsmärta och hälta hos hästen, en asymmetrisk ryttare kan vara skadligt för hästen. En studie undersökte hur ett åtta veckors träningsprogram för bålstabilitet förändrade trycket i sadeln genom att använda en elektronisk ipad för mätningar före och efter träningsperioden . Slutsatsen av studien blev att bålstabilitetsträningen signifikant visade sig förbättra ryttarens symmetri och minska punkttryck på hästens rygg, bålstabilitetsträning är därmed viktigt för hästarnas välmående. Det då asymmetri hos ryttaren mer och mer framträder som en faktor som bidrar till ryggsmärta och hälta hos hästen.
Hälen och stigbyglarna
Ett vanligt problem som motverkar en vertikal balanserad sits är att stigläderfästena på många sadlar sitter för långt fram. Ibland kan det räcka med att sätta något längst fram på stigläderkrämpan för att hålla lädret så långt bak som möjligt men ibland kan sadelbyte behövas.